Nils Nilsson Skum föddes 13 april 1872 i en tältkåta i Ciuruduottar, hans föräldrar var Nils Tomasson Skum och Margareta (Marit) Nilsdotter Vasara. Som barn ritade han mycket renar i snön eller på vedens huggyta med en kolad kvist från eldhärden.
När han var omkring 10 år fick han sin första penna, några engelska fjällturister imponerades av hans skicklighet och skickade färger och penslar som julgåva.

Senare bosatte han sig i Saarivuoma lappbyalag vid 18 års ålder där han arbetade som renskötare vilket han gjorde under större delen av livet.
Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet fick han sju barn med sin fru Helena Persdotter Kuhmunen varav ena var ett adoptivbarn.
Han var en självlärd konstnär som ritade allt som hade med det samiska livet att göra, där ingick renskötsel och han höll även på med sameslöjd.

År 1909 reste Nils till Berlin där han visade upp sig själv på en utställning om lappar.
Mellan år 1901 som 29-åring och år 1929 arbetade Nils som lappolis.
I början av 1930-talet gick det väldigt dåligt med renskötseln då hans stora renhjord svalt ihjäl pga dåligt renbete.
Han bosatte sig då i Sjisjkavare år 1934 (nuvarande Sjisjka) för att bli konstnär på heltid.
Under 1930-talet fick Nils flera barnbarn och några av dom lever än idag, två av dom i Sjisjka.
Han var först med att anlägga ett vindkraftverk i Sjisjka, det placerades vid en myrkant nedanför fjället och alstrade tillräckligt med ström för att driva 3-4 elektriska lampor, vilka placerades bl.a. i köket och vid Nils arbetsplats i ateljékåtan.
Under somrarna bodde han i Sjisjka men på vintrarna i Ullati men efter ett tag valde han att bosätta sig i Sjisjka året runt.
Adressen till Nils var då Gellivare soken, Lapy Nårkaitum med postadress Fjällåsen.

1 juni 1936 tog Nils för första gången tåget till Stockholm och då klev han på i Fjällåsen,
sommaren 1937 tog Ernst Manker som är författare till flera böcker om Nils tåget till Lappberg där Nils vän och banvakten Sundgren skjutsade Ernst per trampdressin de fyra kilometerna som återstod till Sjisjka.
År 1937 ställde han ut sina bilder på världsutställningen i Paris, då blev han känd runt om i världen och året därpå utgavs en bok vid namn Same sita - Lappbyn där hundratals av hans teckningar illustrerades.

Innan år 1946 fanns det bara ett hål i snöstaketet vid Sjisjka, Nils fick persontågen att stanna där mot en avgift på 8 kronor, senare blev det 4 kronor och när Nils begärde en hållplats där så fick han det.
År 1946 skapades alltså en hållplats vid Sjisjka och det var tack vare Nils, hans argument var då att det var den enda platsen i landet som innehöll SJ två gånger i namnet.
När Nils skickade brevet till SJ och skrev att han ville ha en hållplats där så stavade han fel och skrev Sjiska när det i själva verket stavades Tjiska, alla på SJ var ense om att Nils hade stavat fel men eftersom det var han som hade skrivit det så fick den heta så.
Efter år 1955 så bytte man namn på hållplatsen från Sjiska till Sjisjka eftersom lågfjället då hade namnet Sjisjkavare.
Det har berättats att efter en blöt kväll i Kiruna råkade Nils kliva av tåget på fel sida i Sjisjka, snön gick ända upp till midjan, han såg sig omkring och utbrast "Här har jag aldrig varit förut!".

27 december 1951 dog Nils i Sjisjkavare och fyra år senare gav sameforskaren Ernst Manker ut boken Valla renar som beskriver hur Nils upplevde traditionell renskötsel i ord och bild.

Stora delar av Nils verk återfinns numera på Nordiska muséet i Stockholm där en utställning visades år 2007-2008 och även en dokumentär om han. Det återfinns även verk hos Gällivare kommun och LKAB i Kiruna.

Hans barnbarn Nikolaus Kitok och Johan Mickel Kitok bor numera i Sjisjka efter Nils, Nikolaus har tagit efter Nils konstnärstalanger och målar själv mycket renmotiv som han säljer på Jokkmokks vintermarknad som han har besökt i 60 år (2009).

Bild på Nils Nilsson Skum finns här (extern länk).